Trygga rum i kyrkan
I Kyrkpressen 3/2026 riktade biskop Åstrand kritik mot de inomkyrkliga väckelserörelserna med anledning av paneldiskussionen vid Kyrkfolkets adventsfest den 13 december i Pedersöre kyrka.
Eftersom vi också var med i paneldiskussionen önskar vi kommentera biskopens skrivelse.
Biskopen fokuserar på de kvinnliga prästernas rätt till trygga rum. Det har vi inte ifrågasatt eller försökt hindra. Vi frågar efter trygga rum för de tiotusentals kristna lutheraner i vårt land som inte längre vet var de ska kunna få lyssna till en biblisk förkunnelse där syndare får möta Guds nåd i Kristus. Vi frågar också efter trygga rum för att få del av sakramenten utan att man behöver gå emot sitt i Bibelns ord förankrade samvete.
När prästämbetet år 1986 öppnades för kvinnor lovades genom en kläm både kyrkans medlemmar och tjänsteinnehavare, vilka har den ämbetssyn som funnits i över 2000 år, en trygg plats i fädernas kyrka. När biskop Heikkas arbetsgrupps rapport år 2006 antogs upphävdes i praktiken tjänsteinnehavarnas rätt till att leva ut den traditionella ämbetssynen. Nu gällde nya regler också vad gällde vigning till prästämbetet. En ny tid kom in i kyrkan som sakta men säkert försöker utmönstra den bibliska synen på det särskilda ämbetet, äktenskapet och Jesus som den enda vägen till frälsning.
Ingen av oss har påstått att de kvinnliga prästerna skulle vara aggressiva i sin tjänsteutövning. Den så kallade aggressiviteten består i att blott närvaron i vår kyrka av en minoritets verksamhet utifrån traditionell ämbetssyn verkar upplevas som ett hot. Som en följd av detta ser vi många exempel på församlingar där samarbetet med väckelserörelserna har fungerat väl i många tiotals år, i vissa fall i över 100 år, men där en kvinnlig prästs rätt till trygga rum fråntar grupper av församlingsmedlemmar tryggheten att samlas kring Bibelns ord och nattvardens sakrament. Kunde man inte vänta sig större fingertoppskänsla från makthavande biskopar, domkapitel och kvinnliga präster, ifall man, som man säger, vill värna om enhet och samförstånd inom kyrkan? Detta avsågs i diskussionen.
Nu skriver biskopen att väckelserörelsernas uppgift är att förnya kyrkan. Det kan bara Kristus själv, men vi väckelserörelser skulle gärna vara hans redskap. Men då kan väl inte biskoparna förvänta sig att vi ska tiga för att kyrkans maktelit ska kunna känna sig trygg? Vi upplever ett tilltagande hot där biskopar och domkapitel försöker stoppa gudstjänstgemenskaper där hundratals människor deltar varje söndag. Från flera väckelserörelser har också stiftskollekter dragits in. Dessutom gick biskopsmötet över kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan med sina pastorala anvisningar senaste sommar. Detta var en kraftig väckarklocka för många väckelsekristna inom vår kyrka. Alla som läst Bibeln vet vad Gud lär i sitt Ord om äktenskapet.
Ifall det skulle finnas vilja, ödmjukhet och kärlek så skulle dessa frågor gå att lösa i samförstånd och väckelserörelserna skulle kunna fortsätta att verka inom kyrkan. Eller väljer kyrkan med biskoparna i spetsen att ur sin maktposition köra över alla som inte delar samma liberala syn på Guds Ord?
Stig-Erik Enkvist, verksamhetsledare LFF
Albert Häggblom, verksamhetsledare SLEF