Väckelsen når vår by
Den laestadianska väckelsen nådde vår by i början av 1870-talet. Människorna nåddes av budskapet om frälsning och fick nåd att göra bättring. Det uppstod ett behov av att samlas till stunder av gemenskap. Till en början samlades man ofta spontant i hemmen, grannar och vänner emellan, för att samtala och sjunga samt läsa bibeln och Luthers postillor. Ibland samlades större grupper när någon främmande predikant var kallad att predika i byn.
Med väckelsen följde välsignelse och skaran av troende växte. De naturliga fiskarna blev människofiskare. I väckelsens början fanns inga lokala predikanter, utan man kallade utifrån och sammankomster kunde hållas i flera dagar. Dock fanns det även talare på hemsammankomsterna, ibland många på en gång när Anden fick verka i gemenskapen. Allteftersom tiden gick önskade människorna ett ställe där man kunde hålla sammankomster.
Det första bönehuset
Det första bönehuset byggdes 1896. En gammal bondstuga, ”Saari Mattas” stuga från Öja, timrades upp med mindre ändringar på Bosunds backe. Frivilliga penningmedel och dagsverken för den gemensamma saken strömmade in. En stor del av byggmaterialet till husets färdigställande fick man från församlingsbornas skogar, så även stenfoten. Bönehuset stod på en av de stenigaste tomtarna i byn och var också ganska anspråkslöst. Det oaktat samlades människorna till andakt för att erfara värme och närhet. Många stenar och hinder på livsvägen röjdes bort när man värmdes av Guds ord.
Samlingarna på söndagseftermiddagen tog sin början med det nya bönehuset. Granne till bönehuset bodde Herman Mattsson Bosund som blev den första predikanten i Bosund. Småningom fanns flera predikanter, byns egna män som höll söndagspredikningarna. Förutom söndagssammankomsterna blev bönehuset samlingsplats för olika andliga samlingar, såsom läsförhör, söndagsskola och syföreningar. På 1920-talet hölls bibelförklaringstillfällen av församlingens kyrkoherde som ofta besökte bönehuset och höll en betraktelse. Som klockare och ledare av psalmsången tjänstgjorde någon med god sångröst. Först i slutet av 1940-talet inköptes en orgel. Sånginslagen efter predikan blev ofta spontana; Någon som kände för det kunde stämma upp en sång, andra stämde genast in.
Så förlöpte verksamheten i ett drygt halvsekel, bestående av såväl fredens år som år av krig och oro. Men yttre omständigheter till trots, eller kanske just därför, utökades församlingen och det gamla bönehuset blev för trångt. Samtidigt började kraven på sanitära utrymmen, kök och serveringsrum göra sig gällande enligt nya tidens modell och man började fundera på att bygga ett nytt bönehus.
Nybyggnad och tillbyggnad
Den första maj 1953 gjöts sockeln till ett nytt bönehus, ett tjugotal meter från det gamla. En spontan talkoiver präglade byggandet av det nya bönehuset, där såväl gamla som unga deltog. De unga var inte alltid så inkomna i alla arbeten, men liten hjälp var också hjälp i detta stora arbete. Till julen 1954 stod bönehuset, som nu inrymde kök och serveringsrum, klar att tas i bruk. Man byggde även ett uthus där man fick rum för toaletter och vedlider. Bänkar saknades dock ännu. Tjugo mark fanns i kassan, vilket inte räckte långt. En insamlingslista sändes runt i byn och pengar flöt in så att bänkarna kunde betalas till snickeriet i Öja. Efter anskaffningen av bänkar fanns fortfarande tjugo mark kvar i kassan.
Många livets högtider firades i bönehuset. Samtidigt ställde nyare tider ytterligare krav på offentliga samlingsrum, delvis med tanke på kök och sanitära utrymmen men även med tanke på de återkommande pingstmötena. På årsmötet 1978 fick styrelsen i uppdrag att komma med konkreta förslag på ombyggnad till nästa årsmöte, och under detta årsmöte beslöts att ett bygge kunde påbörjas 1980. Även denna gång var folk villiga att satsa och tillbygget kunde realiseras. Ytterligare en utbyggnad utfördes under senare delen av 1990-talet.
År 2018 togs ett beslut om att bygga ett helt nytt bönehus på andra sidan byvägen, då den befintliga byggnaden började kännas för liten på grund av det växande medlemsantalet. Byggstarten skedde våren 2021 och bönehuset blev klart lagom till Pingstmötet 2022. I augusti hölls invigningsfest och det nya bönehuset välsignades av kyrkoherde Max-Olav Lassila.
Pingstmötet – en lång tradition
Efter en lång vinter kommer den efterlängtade våren med värme och sol. Våren betyder också att det blir pingst, vilket förutom Andens högtid innebär pingstmöte i Bosund. Pingstmötet har en lång tradition att förvalta. Det första mötet ordnades år 1919 i Bosund by och blev startpunkten för de stormöten som arrangeras bland laestadianerna i Svenskfinland varje år.
Kommunikationerna till Larsmo var besvärliga under den första tiden och mötesvärden hade ordnat med motorbåtstrafik från Gamlakarleby. En del kom med egna båtar från Jakobstad, Lepplax, Fagernäs och Krok, medan andra cyklade. Alla mötesgäster fick inte plats inne i bönehuset, men fick lyssna till talen utomhus genom öppnade fönster på läsidan. En av huvudtalarna på det första mötet var teologie studerande Väinö Juntunen. Följande sommarmöte hölls år 1922 i Näs. Därefter hölls möten växelvis i Bosund och Näs fram till år 1929, då sommarmötet hölls i Larsmo kyrka för första gången. Det finns inga sparade dokument angående mötesarrangemangen under de kommande åren. Dock fick Pingstmötet, i den form det är idag, sin början år 1956.
För att ordna Pingstmötet har det behövts en hel del frivilligt engagemang. År 1983 tillsattes en pingstmöteskommitté som fick i uppgift att ansvara för de praktiska arrangemangen. Maten och serveringen har varit viktiga inslag. Många kommer ihåg att de som barn fick dricka röd lemonad och äta grisar under mötet. Speciellt äldre generationer, som har upplevt kriget och tiden med ransoneringskort, minns Pingstmötet som ett mycket speciellt och festligt tillfälle.
Predikningarna har varit kärnan i programmet under Pingstmötet. Förutom att pingstens händelser berörts, har mötespredikningarna givit uppmuntran, tröst och förmaning. Under 1990-talet infördes en ny programpunkt, nämligen sångstund på lördag kväll. Till sångstunden har många ungdomar samlats.
Ett karakteristiskt drag för stormöten är att de vanligtvis avslutas med sången ”Far i frid ni vänner kära”. I ett utdrag ur Sions Missionstidning år 1958 nämns: ”Man hade kommit närmare varandra också andligen. Därför instämde man av hela hjärtat i den kända avskedssången”. Sången lyfter fram de troendes hopp om återseende och längtan efter att en gång få mötas i himlen. Vi ber att pingstmötestraditionen kan fortsätta och att Guds ord får beröra människors hjärtan. Generationer kommer och går, men Guds ord förblir i evighet.